Psalmodikon blogg

Gunnars Psalmodikonblogg #1

 

Hur jag kom att intressera mig för psalmodikon

psalmodikonspel i Gävle
Från vänster: Min bror Erik Fredelius, jag samt vår mor Dagny Fredelius
Foto Claes Fredelius. Ca 1955
Erik, Gunnar och Dagny Fredelius.
Foto Claes Fredelius, Gävle ca 1955

Genom att berätta hur jag kom in på detta med psalmodikon, visar jag samtidigt att ett instrument som många trott varit utdött, faktiskt fortfarande spelas i levande tradition. Min familj är ett av många exempel på att många fortfarande spelade, hemma vid köksborden, utan att göra något väsen av sig. Det är lite som när man på 70-talet trodde att det gamla nyckelharpspelet var utdött, bordunspelet, så var det inte så. Det var bara det att de som fortfarande spelade gjorde det för husbehov. Det fanns ingen efterfrågan, utan man spelade för sitt eget nöjes skull


Mitt namn är Gunnar Fredelius. För mig som barn, var psalmodikon ett instrument bland andra, något jag trodde fanns och spelades i alla hem. Vi spelade det hemma i Gävle, och inte minst när vi tillbringade somrarna i Västergötland. Där bodde vår fars kusiner, som alla spelade olika instrument. Alla spelade bland annat tramporgel och just psalmodikon. Elin Fredriksson i Vårkumla gällde för att vara den främsta på just psalmodikon.



Ovan kyrkogriden i Vårkumla med Ålleberg i bakgrunden. På vänstra bilden min bror Erik, jag, Elin och Johan Fredriksson vid 1950-talets mitt. Den högra bilden - samma vy men bara jag på bilden.

När vi flyttade till Stockholm 1957 blev jag varse att psalmodikon var helt obekant bland mina vänner. De tittade undrande på det och frågade vad det var. Åren som följde spelade vi mest andra instrument, och psalmodikonet kom fram bara nån gång ibland



psalmodikonreparation 1970

Här reparerar jag ett psalmodikon. Året bör vara 1970.


Jag och en av mina bröder, Erik, återupptog ett mer regelbundet psalmodikonspel för några år sedan.

Då återuppväktes också intresset för instrumentets ursprung. Jag fick snart anledning att ifrågasätta rådande historiskrivning. Redan det faktum att seriösa källor inte var ense sinsemellan spädde på nyfikenheten.. De första ”sanningarna” som fick stryka på foten var facklitteraturens uppgift att Johan Dillner är psalmodikonets skapare. Han uppges ibland för att medvetet ha bekämpat det folkliga sättet att sjunga koraler. Det vill säga de vi ofta benämner dalakoraler, oavsett landskap de sjöngs i. Så var inte fallet, vilket jag skriver om på sajtens huvudsida

Det är spännande att fortfarande finna nya rön som ytterligare förändrar bilden av psalmodikonets historia. Det mesta har ju funnits publicerats, inte sällan så att vad som sägs på ett ställe motsägs av något som sägs på ett annat ställe. Inte sällan verkar motsägande påståenden vila på solid grund. Jag går absolut inte fri från detta att ha publicerat påståenden som visserligen är rätt, men som bara är en delsanning. Då är det uppfriskande att hitta sådant som kompletterar bilden.
Så det gäller att ha ett öppet sinne och inte låsa fast sig, för att kunna bena ut just hur säkra källor kan motsäga varandra.

Denna sidas värde ligger just däri, vågar jag påstå. I att sätta pusselbitar på rätt plats. Jag är fullt medveten om att mer återestår att göra, även fast jag begränsar mig till just instrumentet. Ämnet är inte kyrkomusikhistoria.



Elin Fredriksson med psalmodikon

Elin Fredriksson, Bilsholmen Vårkumla
Foto: Erik Fredelius


Elin var vår farskusin. Hon föddes 1890 och var yngst i syskonskaran.
Elin de andra syskonen spelade mest till husbehov, även om det hänt att de speladt till dans, för många år sedan. Det var inte fråga om dansbanor, utan i mindre sammanhang då man bjöd in grannar och bekanta. Då spelades fiol, tramporgel och psalmodikon. När de spelade ihop, ochs spelade annat än religiös musik så var sättningen fiol, tramporgel och psalmodikon. Det grämer mig att vi inte bad dem spela ihop. Som det nu var hörde vi dem bara spela en och en. Och det var Elin som visade oss hur man spelar psalmodikon. Jag var ju bara ett barn, och minns ju inte hur det lät när Elin spelade. Vi fick väl inga tips egentligen, utan hon visade, vi spelade. Det var liksom inget märkvärdigt, utan det hörde bara till vistelserna i Bilsholmen där de bodde.


Nedan: Erik Fredelius med ett psalmodikon från ca 1840. Foto Gunnar Fredelius

Erik Fredelius

Som barn blev det förstås att man spelade det som föll en in. Kväsarvalsen var given, och den spelade farskusin Elin. Den hade hon och två syskon också spelat till dans. Psalmodikon, fiol och tramporgel. Annars minns jag inte vad jag spelade, annat än att det var sånt som allmänt kända folkvisor och sånt som Taube, någon psalm och så vidare

I 20-årsåldern enklare allmänna spelmanslåtar som till exempel Storstugans marsch. (Dvs Mungalåten / Vagnshusmarsch)

Det psalmodikon jag spelat som barn finns kvar i släkten, men själv hade jag inget när vi bröder återupptog spelet. Så jag köpte ett nytt. Elins psalmodikon är i brorsans ägo men även han köpte ett nytt som är i bättre skick. (Nytt kanske är fel ord, eftersom det uppges vara byggt runt 1840)

Erik fokuserar på koraler med tovikt på äldre koralböcker än den från 1819. Mitt fokus vilar på psalmodikonets andra traditionella ben. Folkmusik, spelmansmusik, schillingtryck, visor. Husbehovsmusik helt enkelt.



Den blomstertid nu kommer, med improviserad andrastämma.

Psalmodikon gäller för att vara ett instrument vem som helst kan lära sig spela på direkt, eller på nån timme. Det Dillner och Bruun sa var ungefär att under den första timmen lär man sig spela så man kan ta ut en melodi från siffernotskrift. Jag tror nog de flesta kan spela en melodi direkt ur huvudet redan de första minuterna. Det kan man givetvis lika gärna göra på ett piano. Pianot vore förresten avsevärt lättare eftersom du inte behöver tänka på stråken. Men att spela piano med en ton i taget är inte lika kul som att göra det samma på psalmodikonet, eftersom pianot är tänkt att spelas med alla fingrar, medan du på ett ensträngar psalmodikon bara KAN spela en ton i taget.

Samtidigt är psalmodikon inte lättare att spela än andra instrument när man lämnar det omedelbara nybörjarstadiet. Med sin enkla konstruktion blir det tvärt om inte lätt alls så snart du drar upp tempot och melodin innehåller stora intervall. Det går lätt upp till en viss gräns, och därefter går det inte alls... Just i denna begränsning finns faktiskt också en tjusning. Precis som tex med instrument som säckpipa, lira eller silverbasharpa. Mycket av tjusningen ligger just i instrumentens begränsningar och utmaningar.

Min YouTubekanal finner du här Där spelas mest nyckelharpa men där finns spellistor som denna med enbart psalmodikon. Solo, duo, grupp

 

 

hem home