Psalmodikon blogg

Gunnars Psalmodikonblogg #8

2018-10-09

 

Dillner och oliklånga taktdelar

 

Som jag skrev i #6 så var det ju bra att det inte blev en bok, eller ens häfte, för ett år sedan, eftersom det fortsätter poppa upp nya fakta.

Det är lätt hänt att tro man har hittat sanningen när man hittar ett säkert belägg för något. Ta tex att jag visat upp belägg för att det är FEL när det påstås att Dillner alltid ville ha alla taktdelar lika långa, och långsamma. Det har jag sagt utifrån att Dillner 1830 skrev:



Dvs vi har tvåan betonad vid ett versmått. Back Beat på psalmodikon/psalmharpa/salmedunk 1830 ! Ettan och tvåan likvärdiga i ett annat.

På ett annat ställe, vid ett annat versmått vill han ha ettan markerad och förlängd.

Här verkar ju de som hävdar att psalmodikon nödvädigtvis ska spelas långsamt och med alla toner lika betonade, och skyller Dillner för detta, ha helt fel. Men de har bara fel när de säger det kategoriskt.

På ett ställe skriver Dillner: Tretakt har ettan betonad o förlängd som ”nedtakt ” med tvåan o trean är lite kortare och ”upptakt”.
Vi menar nått annat idag med upptakt. Men nedstamp o uppstamp, nedstamp och accelererande uppstamp är alternativa belysande termer

Jahapp - glasklart ? Nähädå. Det där trycktes 1830. Se här vad Dillner skrev 1846:

Intressant är kanske att även här, i det sista av exemplen, så använder han termer som "mycket långsam och fördröjd polska eller wals".

Så; där står ju just som man ofta hör att Dillner sa det alltid skulle vara, åtm vid församlingens sång i kyrkan.

En strid ang psalmernas utförande började redan innan psalmodikonet kom till, så man ska inte skylla psalmodikonet för det. Och inte Dillner, även om han inrättade sig i leden när så krävdes.
Haeffner då? Jag är ingen expert så jag nöjer mig med att säga att det inte är otvetydigt. Att det kanske är Wallin som är mannen bakom detta? MEN det var i så fall inte något han kom på och förespråkade på eget bevåg, utan detta var en trend i Danmark och Tyskland som spred sig hit. Detta sagt bara utifrån vad jag sett sakkunniga skriva. Jag har inte fördjupat mig i det.
Jag nöjer mig med att säga att Dillner sa olika, dels vid olika tidpunkt, men också beroende vem som spelar vad och var.

Jag avser inte att fördjupa mig i det gigantiska ämnet svensk kyrkosångs historia. Jag håller mig till själva instrumentet och dess användning. Jag erkänner villigt och glatt att jag haft lika fel som de jag bemött när de hävdat kategoriskt att Dillner förespråkade ett grymt långsamt tempo med obetonade taktdelar. Det gjorde han uppenbart vid en tidpunkt och det gällde just psalmsång i kyrkan. Medan han vid en annan tidpunkt förespråkade något annat.

De som hävdar att det långsamma likforiga spelet var påbjudet har rätt - så var det vid en viss tidpunkt
De som hävdar att Dillner förespråkade ett avsevärt mer levande spel också har rätt. Beroende på tidpunkt, syfte och plats

Sedan är det upp till var och en att välja inriktning. Vill man tex visa upp att "så här var det förr", så bör man precisera vilken tidpunkt man pratar om. Och om det gäller musiken vid gudstjänsterna eller tex i skolan.

En annan sak som är lätt att missuppfatta är att eftersom Dillner gav ut hela koralboken fyrstämmigt, så kunde man tro att syftet var att alla psalmer vid gudstjänsten skulle framföras med stämsång. Men Dillner underströk att det inte var önskvärt.

På min att läsa-lista finns bl a :"Dödshugget mot vår nationella tonkonst". Hæffnertidens koralreform i historisk, etnohymnologisk och musikteologisk belysning.

Bokens författare Anders Dillmar
har en sida här

och där berättar han bl a :
Haeffnerboken

"Dödshugget mot vår nationella tonkonst"

I min avhandling i musikvetenskap, framlagd våren 2001 vid Lunds universitet, undersöker jag det tidiga 1800-talets svenska reform av kyrkosången. I fokus står J C F Hæffners koralbok 1820, med dess privat utgivna andra del 1821, som här för första gången ägnas en ingående idéhistorisk analys.

   Hæffners utgåva har kritiserats hårt för att ha tagit död på den s.k. folkliga koralsången — ”dödshugget mot vår nationella tonkonst” — och istället åstadkommit en förstelnad, rytmisk utjämnad församlingssång i ett ofattbart långsamt tempo.

  K oralboken sätts in i ett historiskt sammanhang där den framstår som ett led i en genomgripande koralsångs reform under 1800-talets första hälft. Med stöd av samtida dokument skildras en äldre koralsångspraxis med nära motsvarigheter också i andra länder. De kraftfulla försöken att skapa en värdigare församlingssång innefattade mycket mer än enbart utgivandet av en koralbok i tidens anda.

Stor uppmärksamhet ägnas åt frågan om intentionerna bakom denna koralreform. Utifrån ett omfattande material, till stor del inte utnyttjat tidigare, revideras bilden av 1800-talets koralarbete och Hæffners roll inom detta.

  Skildringen ger dels en ny belysning av hur koralsången såsom folklig sånggenre i grunden förändrades under 17- och 1800-talen, dels en analys av den livliga debatten i koralfrågan, främst under perioden 1770-1835, där estetiska och musikteologiska frågeställningar av bestående aktualitet friläggs.

   Anders Dillmar

 

 




 

hem home