Psalmodikon . info

Gunnar Fredelius

Psalmodikonist Elin Fredriksson

Elin Fredriksson, Vårkumla. Foto: Erik Fredelius
Mer om Elin - se bloggen

Innehåll:
Förord
Psalmodikonets ursprung och historia
Bruuns psalmodicon
Roveruds salmodikon
Dillners psalmodikon
Psalmodikonet utvecklas
Tangentpsalmodikon
Kantokord
Behovet av ett enkelt instrument
Kirsten Ostenfeld

 

Förord

Mitt namn är Gunnar Fredelius. För mig var psalmodikon ett instrument bland andra, när jag var barn. Något jag trodde fanns och spelades i alla hem. Efter flytt till Stockholm 1957 blev jag varse att så inte var fallet. Mina kompisar tittade undrande på instrumentet och frågade vad det var. På dessa sidor kommer jag att berätta om psalmodikonet; dess historia och i bloggen även lite från mitt personliga perspektiv. Jag bifogar också några artiklar och uppsatser av andra. I menyraden finns också en länk till en blogg, där jag bland annat utvecklar en del som står här.

Jag och en av mina bröder återupptog psalmodikonspelet för några år sedan, efter att bara ha spelat sporadiskt i vuxen ålder. Då väcktes också intresset för instrumentets ursprung. Jag fick snart anledning att ifrågasätta rådande historiskrivning. Redan det faktum att seriösa källor inte var ense sinsemellan spädde på nyfikenheten.. De första ”sanningarna” som fick stryka på foten var facklitteraturens uppgift att Johan Dillner var psalmodikonets skapare. Han uppges ibland för att medvetet ha bekämpat det folkliga sättet att sjunga koraler. Det vill säga de vi ofta benämner dalakoraler, oavsett landskap de sjöngs i. Den bilden är skev.

Nu gällde det att sålla fram säkra uppgifter och skilja ut dem från en uppsjö av missuppfattningar, antaganden och skrönor som presenterats som fakta. Jag utbytte tankar och erfarenheter med Peter Ellertsen. Sent i arbetet kom vi att läsa en uppsats av Kirsten Ostenfeld från Köpenhamn, skriven 1978. Där fanns mycket av de uppgifter vi fått fram på andra vägar och även bekräftelse på några punkter där det fortfarande inte fanns tillräckligt säkra källor för att man skulle våga kalla det fakta! Några för oss helt nya, intressanta, uppgifter tillkom också

I maj 2018 skrev Kristina Buzinov en uppsats om psalmodikon på Metropolitan State University of Denver. Den finns här såväl på originalspråk som översatt. 

Jag kommer att prata lite om olika typer av psalmodikon, ge lite tips om hur man får liv i ett gammalt instrument man kanske haft på väggen eller vinden. Därefter prata lite om själva spelet och skötseltips  

Man kan nog lite förenklat säga att de som spelar psalmodikon idag företräder lite olika förhållningssätt. Grovt sett kan man se ett bevarande, i ordets positiva betydelse sagt, musealt spel, som tar avstamp i hur det ofta kan ha varit ute i församlingarna då det byggdes psalmodikon efter ritning och man sedan började spela utan tidigare erfarenhet av att vare sig spela något instrument eller av notläsning. Nu skulle man sätta sig in i ett siffernotsystem som trots allt inte är så lätt som det sades vara. Därtill har man ofta uppfattningen att det förr skulle gå väldigt långsamt, så man håller sig till det. Vi återkommer till det. Sedan har vi de som kanske spelar i levande tradition, eller plockar upp spelet utifrån det som finns sagt om folkligt spel på psalmodikonet. De kanske spelar mindre efter en idé om hur det ”ska” vara. En tredje väg kan sägas vara när man inte tar fasta på vad som sägs, utan faktiskt går till källorna och ser hur Dillner tänkt det skulle vara, och levandegör detta.

Fotnot: Dillner undertecknade förordet till boken Det Swenska presterskapet, utgiven 1830, med wördnadsfulle medtjenare Johannes Dillner. Hofpredikant och kyrkoherde i Östra Ryd af Upsala Stift. På denna hemsida råder inte konsekvens vad gäller vare sig namn eller titel. Ibland står det Johan Dillner, ibland Johannes Dillner. Titeln varierar mellan hovpredikant, kyrkoherde, prost, regimentspastor och vice kontraktsprost beroende på vad som citeras och tidpunkten som avhandlas.

Psalmodikon stavas här ibland psalmodicon när det gäller Bruuns instrument och ibland salmodikon när det handlar om Roveruds instrument. Rätt stavning på svenska är förstås psalmodikon. Psalmodika i plural

Psalmodikonets ursprung och historia

Jonas Erik Larsson , Vallen, Marsliden, född i Fjällboberg Vilhelmina 1853-06-27
med sitt psalmonikon . "Jonas Erik Larsson fyllde 89 år samma dag som tidningen
Folket I Bild (FIB) och fotografen Dahlberg besökte honom i Marsliden.  
Instrumentet han spelar på är ett psalmodikon eller notstock." /Källa:  Vilhelmina Fotoarkiv

Psalmodikonet föds och utvecklas

Bland folk i gemen, såväl som i facklitteratur, har åsikterna kraftigt gått isär om när psalmodikonet kom till och vem som skapat det. Psalmodikonet definieras ofta på ett sätt som inte stämmer in på en stor del av de befintliga instrumenten. Låt oss bringa reda i detta. 

Det förekommer uppgifter om att psalmodikon spelats i Sverige på 1810-talet och ända ned på 1600-talet. När man följer upp dessa påståenden finner man i vissa fall att det handlar om felklassificeringar. Dvs det är inte psalmodikon, utan andra instrument. När det i skriftkällor talas om att det spelats långspel så kan det misstas för att handla om psalmodikon, vilket det helt saknas belägg för. Termen kan syfta tex på hummel eller langeleik. I andra fall gäller det bevarade instrument som ÄR psalmodikon, men de har visat sig vara feldaterade.

I Rodney Sjöbergs bok "Psalmodikon och siffernoter till heders igen" kan vi läsa  "Med stöd av Dillners egna ord "Broderfolken har sedan länge använt sig av denna metod" (underförstått att spela psalmodikon efter siffror) kan man fastlägga att psalmodikon och siffernoter redan var kända när Dillner fann metoden användbar vid inövandet av nya psalmer och sånger". 
Den slutsatsen kan te sig förståelig, men den är förhastad och faktiskt fel. Han citerar inte Dillner ordagrant. Det Dillner pratar om är metoden med siffernoter, i den form J J Rousseau infört 1735 och som användes i England, Tyskland, Ryssland, Norden mm. Det var i sin tur en utveckling av ett system P Dante skapade 1560. Instrument användes på samma sätt som psalmodikon, dvs med siffror markerade på instrumentet. Men det var andra instrument. Inte psalmodikon   

Siffernoter användes även utan instrument, dvs man sjöng direkt efter siffernoterna. In på 1900-talet användes också ett system kallat Stradisystemet vid fiolundervisning. Tabulatur där man har streck för respektive sträng och sedan siffror för respektive fingrar används än idag för icke notkunniga nyckelharpister samt av t ex gitarrister.  

Något som har kallats det tyska psalmodikonet kan dateras till före, men inte långt före, 1820. Upphovsmannen var organisten och läraren Bade. Man skulle kunna landa i att han är psalmodikonets skapare. Men vi vet näst intill inget om hans instrument, utöver att han ville få fram ett instrument på vilket en nybörjare enkelt skulle kunna lära sig spela och ta ut melodier efter siffernotskrift. Bades instrument omnämndes av Bruun samt i åtminstone en tidning, men instrumentet fick ingen egentlig spridning.

J W Bruun

Jens Worm Bruun, 1781 - 1836

Den som myntade termen psalmodikon var dansken J W Bruun  och det finns beskrivet i ett protokoll, 1823, som också är det äldsta skriftliga belägget för instrumentet och dess namn. Vidare i en tidningsartikel och i en bok året därpå.   
Citat från Aarhus Stiftstidende 1824-05-01

Ur Ostenfelds uppsats: Bruun hade beräknat priset till under en riksbankdaler, och här ser vi att det då mycket riktigt fanns i handeln för en rbd 
" Hr. J. W. Bruun, Lieutnant og Skolelærer, har udfundet et Instrument, kaldet Psalmodicon, hvis Hensigt er at yde en sikker Veiledning ved Underviisning i Tonestigen, Accorder, Charole, etc.. Det er simpelt, at enhver Snedker kan forfærdige det, og dog kan derpaa udføres Alt, hvad der kan synges, Alt hvad noget som helst Instrument kan frembringe. Man kan lære at spille det i første Time, og i den anden spiller man fra Bladet. Det kan aldrig forstemmes, thi hvordan det end staar, er det dog altid stemt. Det har kun een Streng men derpaa haves alle høilige Toner lige indtil Fugle- og Musepib. Det vil, siger Proffessor Scholl i sin Anbefaling: som et ubekosteligt Børneinstrument vække Gehører og give en ypperlig Forøvelse til videre Fremskridt i Musiken, hvorfor han ønsker Psalmadicon almindelig bekjendt. (Det faaes tilkiøbs i København hos Musikhandler Lohse for 1 Rdr.-Sølv. Her i Aarhuus kan man faae det at se paa Adressekontoiret)."

Bruun skrev 1823 att han skulle ta reda på om Bades instrument kanhända hade något som var värt att ta efter. Så förefaller inte ha varit fallet. Även om Bade var klar med sitt instrument före Bruun, så utvecklade Bruun sitt psalmodikon utan att ha sett Bades. Baral läst om det. Så han visste om tanken med en kordofon avsedd för spel efter siffernotskrift. Kirsten Ostenfeldt påpekar att i sångkommitténs protokoll 29/4 1822 nämndes inte psalmodikonet medan det när det nämns 14 månader senare varit i bruk en tid. Så där har vi tidsramen för det danska psalmodikonets tillkomst.

Bruuns psalmodikon skiljer sig avsevärt från dagens typer. Grundmodellen hade en sträng. Inga ljudhål, men väl en öppning på sidan där man kunde förvara stråken. Instrumentet var lite längre än en fiolstråke. Instrumentet saknade greppbräda. Man tryckte ned strängen mot själva locket, som var försett med markeringar för tonerna. Inte bara de förväntade 12 halvtonstegen, utan man skiljde tex på ciss och dess, varvid en oktav indelas in i 21 tonsteg. Faktum är att det till och med erbjöd 55 intervall per oktav. (Se Ostenfeldts uppsats)

Bruun motiverar 1823 varför han avvisar Dillners trappstegsliknande greppbräda. Det skulle nämligen försvåra byggandet och födyra instrumentet. Det minsta fel vid utformingen av tonstegen skulle göra instrumentet falskt. Detta visar att Dillner var igång mycket snart efter att Bruun lanserat sitt instrument. Tydligen faktiskt INNAN Bruun lanserade det!

Bruun hade ett par arbetsnamn på instrumentet, Panmelodicon och panchoralicon,innan han fastnade för psalmodikon. Jag har inte lyckats hitta en enda bild på Bruuns instrument 


Till vänster:
Vor Gud han er så fast en borg, tecknad för Bruuns psalmodicon

 

I Rodney Sjöbergs bok  Psalmodikon och siffernoter till heders igen  finns en faksimildel där vi, bland annat intressant, kan läsa Bruuns egna ord. Han berättar varifrån han fick idén och hur hans resonemang gick när han inte utrustade det med greppbräda med band. Kanske ett resultat av att han å ena sidan var en mycket innovativ person, men å andra sidan inte någon musikpedagog. Hans instrument kanske teoretiskt kan uppfattas såsom så lättspelat som hans avsikt var. I praktiken var det allt annat än självklart att en nybörjare skulle kunna spela rent på det.  

Bruun beskrev sitt psalmodikon som ett mellanting mellan gitarr och fiol, med fingersättning som på ett klaverinstrument. Han angav att det kunde hållas som en gitarr och tex även som en bas. Men bäst är att lägga den på ett bord så att bordsskivan tjänar som extra resonanskropp

Han pratade om psalmodikon med flera melodisträngar, men han menade att en sträng var nog för nybörjaren och att det räckte för syftet.

Instrumentet rönte mycket begränsad framgång. Här kunde berättelsen om psalmodikonet ha slutat, om det inte varit för en norrman och en svensk, som bägge var på jakt efter ett musikinstrument som var lätt att lära och som lämpade sig för självstudier och undervisning.
Lars Roverud

Lars Roverud, det norska psalmodikonets fader

Roverud hade på 1810-talet rest till Tyskland och Danmark för att förkovra sig i musikundervisning.
Han fick senare kännedom om Bruuns instrument, men när han väl såg ett i verkligheten, i en musikaffär i Christiania 1825 (nuv Oslo) blev han besviken. Han konstruerade om instrumentet med det danska psalmodikonet som inspirationskälla.

Han försåg det med en greppbräda med metallband och placerade greppbrädan närmare den sida den spelande har närmast sig. Han lade till ljudhål och placerade stämskruven på lockets ovansida. Vidare var han inte nöjd med Bruuns version av siffernotskrift, så han gjorde i stället justeringar i det tyska systemet.

Därefter reste han runt i Norge och undervisade i psalmodikonspel, siffernotläsning och sång. Rollen som bokförläggare, med noter som specialitet, kom väl till pass förstås. Kan kom så småningom att avlönas som psalmodikonlärare och då blev inkomsten av noterna ett ytterligare tillskott i kassan förstås

Roveruds salmodikon

Skissen nedan visar ett typiskt norskt salmodikon, med greppbrädan närmare den som spelar, medan Dillners greppbrädor låg centrerat, stämskruv på lockets ovansida, metallband på greppbrädan, ett speciellt sorts stall mm. Norsk stavning – salmodikon, svensk – psalmodikon, Bruun skrev psalmodicon


Bildkälla HÄR

Psalmodikonets stora framgång i Norge är från början till slut Roveruds förtjänst.

Kari Michelsens bok Musikhandel i Norge fra begynnelsen till 1909 innehåller ett intressant kapitel om Roverud. Här ett par citat:

Lars Roverud er en lysende skikkelse i vår kulturhistorie. Han hadde vidsyn og fantasi, kunnskaper og energi som kan forbløffe ennå i dag. I denne overklassedillettantismens tid var han brennende interessert i å øke det jevne folks kjennskap til og ferdigheter i musikk, og søkte å nå dette mål på en rekke forskjellige områder.

" Salmodikonet ble utviklet på 1820-tallet av den svenske presten og salmedikteren Johan Dillner som hjelpemiddel til bruk for sangundervisningen i skolene. J.W. Bruun lanserte instrumentet i Danmark. Roverud ble svært interessert. Han gjorde et par forandringer i konstruksjonen; i desember 1827 skrev han om “mine forbedrede Psalmodikon”. Rustet med antagelig betydelige mengder instrumenter reiste Roverud heretter hvert år til forskjellige deler av landet for å undervise skolelærerne i skolesang og salmesang, fra 1841 med fast lønn av staten. Det var også Roverud som utviklet den spesielle notasjonen for salmodikon, nemlig tallsystemet eller siffernotasjonen. Salmodikonet hadde én streng og ble strøket med fiolinbue. Under strengen var gripebrettet – linjalen – inndelt etter halvtoneskalaen og markert med tverrstreker og tall. Fire forskjellige linjaler, hver med fire forskjellige transponeringstabeller, var tilstrekkelig for å kunne spille i alle dur- og moll-tonearter. Systemet var meget enkelt – det overflødiggjorde notekunnskap og var velegnet for masseproduksjon av tallnoter; dette var nok nettopp tanken, her ser vi igjen Roveruds idé: jo flere som kommer med, jo bedre. Når vi langt senere i århundret ser at musikkforlagene opplevde – og innfridde – et sterkt behov for sangbøker, var det ikke minst Roverud som hadde forberedt grunnen for dette  

Där antyds att Roverud inspirerats av Dillner. Andra källor hävdar bestämt att Roverud var den som intresserade Dillner för psalmodikonet. Så var inte fallet

Här gör vi ett hopp bakåt i tiden, till två år innan Roverud första gången såg ett psalmodikon. Dillner var nämligen före Roverud. Det saknar på ett sätt betydelse, eftersom Roverud utgick från Bruuns instrument och inte Dillners

Johannes dillner

Johannes Dillner

Man kan med fog säga att Johan Dillner / Johannes Dillner är det svenska psalmodikonets fader. I åtskilliga böcker, inklusive facklitteratur, uppslagsverk och tidningsartiklar - även webbsidor sägs Dillner vara psalmodikonets upphovsman. Det stämmer i så måtto att han, likt Roverud, sett det danska psalmodikonet, och sedan gjort ändringar med resultatet att vi fick ett instrument som i det utförandet var nytt. Men det är nog rimligare att betrakta alla tre herrarnas psalmodikon som samma instrument, men att se Bruuns instrument som en modell utan egentlig greppbräda medan Dillners och Roveruds då ses som en annan modell, typ, av psalmodikonet.

Dillner modifierade instrumentet så det blev mer lättspelat. Han skapade sin egen version av siffernotskrift. Och han spred det i landet.

. Källa till det påståendet att Dillner och Roverud modifierade ett danskt instrument är de bägge herrarna själva.

Det har rått osäkerhet angående tidpunkten då Dillner började med psalmodikon. Det sägs t e x att han byggde sitt första 1819 vilket vi vet är fel. Men allt tyder på att Bruun åtm inte gick ut offentligt med sitt instrument förrän tidigast sommaren 1822. 14 månader senare var det klart för spridning. När Bade pratar om psalmodikonet 1823 avfärdar han iden med greppbräda. Det intressanta är att han avfärdar det i den form som är den Dillnerska. En träribba med ursparningar för vart tonsteg. Trappstegsliknande. Det kan inte gärna vara en slump att han väljer att beskriva en så udda greppbräda. Han försvarade sig mot Dillners inflytande verkar det.

medan Roverud använde metallbyglar som band på greppbrädan, likt en gitarr.
Såväl Dillner och Roverud försåg instrumenten med sadel och greppbräda med band som på en gitarr. Medan Dillner tillsatte den speciella, typiska, trappstegsliknande greppbrädan (i folkmun kallad stegen). Med tiden har dessa modeller lånat drag av varandra.
Dillner placerade stämskruven på kortsidan närmast översadeln och en knapp som strängfäste på den motsatta gaveln. Bruuns psalmodikon saknade sadel – strängen löpte direkt från stämskruven som satt på locket. Roverud behöll stämskruvens placering, men tillsatte en sadel i form av tonstegens lägsta band.

Den mest typiska formen på psalmodikon är en rektangulär låda. På dess ovansida löper en enda sträng. Dillners ritningar, som spreds i stort antal, var just av ett sådant enkelt instrument. Hans idé var ett instrument som skulle vara enkelt att bygga såväl som lätt att komma igång med för den som saknar musikalisk skolning och erfarenhet av att spela något musikinstrument.

Det fanns tydligen ljudhålslösa psalmodikon av såväl Dillnertyp som Roverrudtyp. Men de förordade ljudhål
Med på ritningen fanns också en stråke. En enkel stråke utan froschskruv. Liknande den som användes på äldre tiders nyckelharpor.

När vi läser Dillners egna ord ser vi att hans ide inte var fyra olikstora psalmodikon, en för var stämma såsom Bruun infört i Danmark och som Roverud tog över i Norge. Han sa däremot att en mer erfaren psalmodikonist kunde byta till en tjockare sträng och spela basstämman. 
När man senare i Sverige tog efter systemet med olika utförande av själva instrumentet för de olika stämmorna vet jag inte.

Efter de ändringar Roverud och Dillner gjort blev psalmodikonet äntligen vad Bruun tänkt sig från början. Det vill säga ett instrument med vilket den musikaliskt obevandrade kunde ta ut melodier efter siffernotskrift på. Det hade naturligtvis också stor betydelse att såväl Dillner som Roverud skickligt kunde demonstrera sina instrument, vilket förstås övertygar mer än om något teoretiskt bara berättar om den. Men framför allt var nog orsaken just det att Dillners och Roveruds instrument hade fasta tonsteg vilket förstås för en nybörjare gör en avsevärd skillnad.   

Kanske, hemska tanke, har ett utslag av viss patriotism spelat in när norrmän med emfas hävdat att Roverud uppfann instrumentet, liksom att Dillner fått äran som uppfinnare i Sverige. Men troligare är nog att det faktum att de bägge var de som införde instrumentet i respektive land, ledde till att man dragit en förhastad slutsats

CARL JOHAN med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes konung.

Wår ynnest och Nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig, Troman och Tjenare, Doctor, Biskop, Commendeur af Wår Nordstjerne Orden; så ock Consistoriales! Hos OSS har Preste-Ståndet wid senaste Riksdag uti underdånig Skrifwelse af den 16 sistledne Februarii, anmält, att, då Ståndet efter wunnen erfarenhet af den swårighet, som inom Församlingarne i allmänhet möter för begagnande wid Gudstjensten af flera i den nya Psalmboken upptagne Melodier, såsom för menigheten okände, med Tillfredställelse inhämtat, det en ändamålsenlig och förbättrad method Qll afhjelpande af nämnde olägenhet, blifwit af Hof:Predikanten och Kyrkoherden Magister Johan Dillner uppgifwen, bestående uti nyttjandet af en i wanliga ziffror utförd Choral:Bok, utur hwilken Melodierne mechaniskt uttagas med ett för sådant ändamål inrättadt Instrument af den enkla beskaffenhet, att detsamma kan af en Socken:Snickare förfärdigas jemväl af en uti tonkonsten alldeles okunnig begagnas, samt enär framgången av denna angelägenhet beror på afsättningen och utspridandet ibland allmänheten af den utav Dillner, till upplysning öfweromförmälde nya method genom Trycket utgifna Afhandling, funne Preste:Ståndetsig böra i underdånighet hemställa, att det OSS täcktes gifwna Eonfistorierna i Riket tillkänna wår Nådiga Wilja, att alla Församlingar i Riket måtte uppmuntras att inköpa och förskaffa sig omförmälte af Hofpredikanten Dillner författade och utgifna Choral:Bok, äfwensom att Eonfistorierna måtte förse sig med Normal:Instrumenter , för att tjena till modeller vid förfärdigandet (av detta nya instrument)

Inrikes Nyheter 1830

Tack Per-Ulf Allmo för detta klipp 
från Stockholms Dagliga Allehanda, onsdagen 27 oktober 1830

En mycket utbredd myt är att Dillners syfte var att ta död på den fina koralsången i församlingen. Han är oskyldig till detta. Han var en folkets man, som upptecknade folkliga koraler och även annan spelmans- eller folkmusik. Han var snarast en föregångare på det området, eller i vart fall tidigare än de stora namnen inom det området. Det instrument som snarare var skyldigt till nedtryckande av de folkliga koralerna har det påpekats, var kyrkorgeln!

Syftet med psalmodikon var inte att ta död på någon fin sång, utan att få fram ett sätt att sprida de nya melodierna i psalmboken och i alla tre länderna fanns ett annat mycket tungt skäl. Det gällde musikundervisningen i skolorna, vilket kommit i skymundan. Det användes också mycket inom folkrörelser som nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Därtill användes den flitigt i frireligiösa sammanhang. Det är en nationalromantisk ide' att koralsången i kyrkorna genomgående var fin. Åtskilliga vittnesmål talar om sången i kyrkan som en mycket plågsam upplevelse. Det var en kamp mellan klockaren, som försökte leda sången, och en, enligt flertalet källor, ofta falsksjungande församling och det föreföll som en tävling i att kunna sjunga/skrika högst och längst. Med psalmodikonets hjälp lärde sig folket att sjunga stämmorna hemma. Och i kyrkan byttes skrålet mot fyrstämmig sång. Nu har ju stämsången tagits över av körerna, men själva församlingens sång har vare sig tidigare eller senare nått sådana höjder som under psalmodikonets storhetstid

 

Tempo och betoning

Föreställningen att psalmer  på psalmodikon enligt   Dillner ska gå långsamt   och med likadana tradiga taktdelar är inte helt korrekt. Han skrev i anvisningarna till 1819 års psalmbok (utgiven 1830) att  när det är endast två toner i takten görs den första lite längre än den andra . Och, mer anmärkningsvärt,  när de går i tretakt betonas ettan, som är en nedtakt, och förlängs något. Medan tvåan och trean är upptakter och görs något kortare!  
Hans användning av ordet upptakt (och nedtakt) är inte de gängse. Det som avses en tung, betonad och lite längre etta, och två lättare, kortare tvåor och treor. Nedtakt – nedstråk skulle man kanske säga om det var fiol eller nyckelharpa
Då blir det inte bara jämt och tråkigt och knappt ens märkbart om låten går i två, tre eller fyrtakt, utan det blir mer känsla...

Dillner förordade ett levande framförande. Han tillhörde ju också väckelsefalangen inom kyrkan. Det skulle heller inte gå för långsamt i skolan då man får ta hänsyn till att barn har ett annat inneboende tempo.
Dillner skrev också: 
"Psalmernas tempo är ej lika för alla. Melodiens eget sinne bestämmer rörelsen. Vissa lofsånger äro eldiga och begära en hastig gång. Andra fordra en stillare rörelse. Begrafningspsalmer fordra vanligen en fördröjd och långsam gång." 

Hur har missuppfattningen kommit till då? Missuppfattningen gäller faktiskt bara att det ALLTID skulle vara så! I 1849 års utgåva har Dillner av allt att döma böjt sig för den trend som hade sin början redan i slutet av 1700-talet i Tyskland, Danmark och bl a Sverige. Dillner hänvisar här till Haeffner:



Så där förordar Dillner ett spel som är tvärt emot vad han förespråkade 19 år tidigare.

Jag har hört påståendet att man ska räkna till tre på var fjärdedel. Kanske har den ideén tillkommit om man läst det ovanstående fel. Som att man ska räkna till tre på var ton, vilket ju inte är alls vad det står. I vart fall inte just där.

Haeffner och Wallin sägs ha haft de åsikter Dillner fått bära hundhuvud för, men även där är det omstritt vad de egentligen stod för! Det blir inte rätt att säga att det "alltid skulle vara" på ena eller andra sättet. Däremot är det korrekt att under en period gällde Haeffners / Wallins mycket långsamma sång vid gudstjänster. Lika korrekt att Dillner inte vid alla tidpunkter förrordade det och heller inte vid psalmsång tex i skolan.
Det går inte att säga att "så här, och bara så här" var det alltid överallt. Sen användes psalmodikonet även i frikyrkan,, nykterhetsrörelsen och lite varstans.

I en bok står att Dillner byggde sitt första psalmodikon 1819, en uppgift jag också sett på webben. Den felaktiga uppgiften kan kanske uppkommit om någon dragit en förhastad slutsats av detta:” 1819 års psalmbok gavs ut med Dillners siffernotskrift och instruktioner för hur man tolkar dem på ett psalmodikon så måste instrumentet funnits då”. Men årtalet 1819 anger inte året för utgivningen av koralboken, utan det är det år då innehållet i psalmboken lades fast. Den Wallinska koralboken kom dock ett par år senare. Den senare är alltså noter till psalmboken, skriven med ordinär notation. Medan Dillners koralbok, sifferskriftnotsatt med stämmor för psalmodikon, gavs ut först 1830. Dvs 11 år efter 1819 .

Detta är alltså efter den tidpunkt då Roverud börjat sprida sin modell, vilket kanske kan förklara myten att Roverud var före Dillner och även den som informerade Dillner om instrumentet. De träffades innan Dillner gav ut sin bok, vilket kan ha varit ytterligare underlag för den förhastade slutsatsen.

Dillners idé var inte var fyra olikstora psalmodikon, en för var stämma som Bruun infört i Danmark och Roverud tog över i Norge. Han sa däremot att en mer erfaren psalmodikonist kunde byta till en tjockare sträng och spela basstämman.

Bruun underskattade svårigheten att spela rent på hans psalmodicon. Roverud var inte nöjd med Bruuns modifierade siffernotskrift, så han gjorde sin egen variant. Dillner gjorde likaså ändringar för att det skulle bli enkelt. Men i praktiken var det inte så enkelt utan det krävde att man satte sig in i systemet och sedan hade musikalitet och/eller minne nog att hålla ett antal uppgifter i huvudet samtidigt som man skulle läsa siffernoter och ta motsvarande ton på ett instrument man inte var van vid. Så många har senare förändrat siffernotskriften i en strävan att få det enklare. Här ett exempel:

Sifferkoralbok

Siffer-Koralbok för Folkskolor och menige man, eller Det förenklade Psalmodikon, af ABR. MANKELL.
1844.

Valda stycken:

Förord. I detta arbete föreslås en genväg för sångundervisningen i Folkskolorna. Metoden är en förenkling af Prosten Dillners Sifferskrift. Ungdomen i ett lärowerk, hwars syfte med sången inskränker sig till inöfning af de brukliga koralmelodierna, kan nemligen undwara åtskilliga af de förberedande kunskapsämnen, hwilka endast för den musikaliska konsten äro oundgängliga.

Så behöfwer man hos folkskolans lärjungar ej inprägla theorierna om olika skalor och företeckningar, om moll m.m. Inöfning af durskalan gör här tillfyllest. De i denna bok förekommande koralerna äro, till ungdomens lättnad, samt och synnerligen tecknade på en enda skala. Utom alla wid Gudstjensten för behöfliga ansedda koralmelodier, samt de wanligaste numrorna ur Swenska Messan, innehålla dessa blad ännu en sammanställning af koralerna i fem klasser, efter deras olika karakter. Jemwäl den omusikaliska kan genom dessa tabeller inhämta, huruwida melodien uttryck er detsamma som psalmbokens ord: glädje eller sorg, m.m. Såsom bihang medföljer äfwen en anwisning för den i musik okunniga, att på fortepiano eller klavér uttaga melodierna. Sjelfwa sättet att begagna detta instrument kan antagas som allmänt bekant. Det behöfwer knappt nämnas att, medan högra handen med stråke framlockar strängens ton, den wenstra bör nedtrycka strängen mot sångbottnen, straxt till wenster om den siffra eller den stjerna, hvilken boken föreskrifwer. Anmärkas bör endast, att, då siffran 0 finnes föreskrifwen, wenstra handen icke widrörer strängen. Den som önskar ega ett förenkladt psalmodikon, kan utklippa ritningen på sista sidan af denna bok i fyra remsor, och fastlimma dessa på en sångbotten, samt derefter indela gripbrädet. (Är gjort i denna bok! förf. anm.) Fullfärdiga Modeller af det förenklade psalmodikon finnas till köps hos Bokhandlaren Looström i Stockholm, för 2 R:dr banco; likwäl utan stråke.

Dillner och Roverud förbättrade alltså instrumentet oberoende av varandra  och båda lyckades sedan på kort tid sprida instrumentet i en omfattning som saknar motstycke. I Dillners fall tog spridningen fart på riktigt med avstamp 1830 i och med utgivandet av boken Det Swenska Presterskapet , Till fromhetens och sångens vänner i mitt fosterland samt Melodierna till Svenska kyrkans psalmer, noterade med ziffror

En förutsättning för den snabba spridningen var en ritning med vars hjälp den någorlunda händige kunde bygga sitt eget instrument och stråke. En sådan ingick bland annat i en av de första böckerna i ämnet han gav ut.  
Så syftet för alla tre, dvs Bruun, Roverud och Dillner, var att lyfta psalmsången i kyrkorna samt att få fram ett hjälpmedel för skolans musikundervisning. Bruun till en början med fokus på skolan medan Dillners först fokuserade på kyrkan och att få ut melodierna till den nya koralboken.

J W Bruun återkom med ett ytterligare instrument, efter att ha insett att hans instrument inte blev den succe´ han hoppats. I stället för att ta efter Roverud och Dillner genom att tillföra instrumentet en greppbräda med band, så tillsatte han tangenter. Instrumentet har likheter med medeltidens klavikord som även det spelades med stråke och där varje tangent har en trätunga som trycks mot strängen då tangenten trycks ned

Gisli Olsen
Gisli Olsen i Laholm bygger, utvecklar och spelar tangentpsalmodikon

Gisli Olsen med ett av sina tangentpsalmodikon

Bruun kallade det Psalmodicon-Klaver. Tangentpsalmodikonet, som vi kallar det, fick avsevärt bättre spridning än Bruuns psalmodicon, och det lever kvar än i dag, om än i liten skala. Tangentpsalmodikonet fick god spridning i Finland och Sverige, även om det inte på långa vägar fick det genomslag som det vanliga psalmodikonet

Edvin Nydahl (1913–1977) i Norra Vallgrund, Finland, byggde ett femtiotal tangentpsalmodikon han sålde i Finland och Sverige. Han utgick från en modell hans far byggt 1882.


När Bruun skapade tangentpsalmodikonet gjorde han det i samma syfte som när han skapade sitt första psalmodikon. Han ville ha ett enkelt få fram ett instrument som även den musikaliskt oskolade, icke notkunnige, allmänheten lätt skulle kunna lära sig spela på.
Jag citerar Kirsten Ostenfelds uppsats Psalmodicon - et dansk musikpædagogisk eksperiment :  
"I en notering i "Kjøbenhavns Skilderie" d. 3l.8.1830 hedder det: "Hr. F.W. Bruun i Aarhus indbyder Musikkyndige og Yndere af Mekanik, til hos ham at tage i øjesyn Tegningen til et nyt Instrument, som han har opfundet og agter at lade udarbejde under Navn af   "Psalmodkon-Klaveer"Vi kallar det idag  Tangentpsalmodikon   

Detta skedde vid en tidpunkt då Bruun bör haft kännedom om Dillners och Roveruds förbättringar, som förvandlade hans svårspelade till något som var just så enkelt som Bruun hävdat att hans var. I det läget kom han alltså fram med ett instrument som, i vart fall vid spel av långsamma melodier, är väl så lättspelat som Dillners och Roveruds. Bruun var negativ till användandet av greppbräda. Tangentpsalmodikon kanske kan tyckas vara lättare att spela, i vart fall om man inte spelar fort, men inte lika enkelt att bygga  

Ibland benämns tangentpsalmodikonet melodarium. Kanske kom den missuppfattningen från boktiteln "Psalmodikon och melodarium till svenska och finska psalmboken". En något kryptisk titel som lätt kan uppfattas som att psalmodikon och melodarium är två instrument. Melodarium kan närmast översättas till melodisamling. 

Kantokord

Kantokord

Kirsten Ostenfelds uppsats ger svarpå en fråga som kom upp med anledning av en bild i Rodney Sjöbergs bok, Psalmodikon och sifferskrift till heders igen . Där finns en bild på ett ”danskt kantokord” som ser ut som en blandning av Dillners och Roveruds instrument men med en kurvad, fiolliknade, greppbräda utan band. Det står inget mer om det instrumentet. Tanken dök upp - inte kan väl DET vara Bruuns instrument?! Det skulle ju förklara en del men samtidigt gick det inte ihop riktigt.

Ostenfeld berättar att Claudius Rosenhoff skapade detta instrument 1830. Det var ett försök att förbättra Bruuns instrument. Det kan man väl säga delvis lyckades. Men det kräver träning och musikalitet att spela rent på det i och med att greppbrädan saknar band.


Försök har gjorts att uppskatta hur många psalmodikon det fanns under dess storhetstid
. Det är dock mycket vanskligt att uttala sig om. Man kan få ett hum om antalet utifrån hur många siffernotsatta koralböcker som såldes. Det gick ut en kunglig rekommendation om att alla församlingar skulle skaffa ett. Sannolikt följde en majoritet rekommendationen. En del församlingar hade kanske flera. Sedan var de obligatoriska i skolan. Hur många klasser fanns det? I mindre skolor gick barn i olika ålder i samma klass. Det fanns stora klasser såväl som små. Så uppgiften hur många församlingar eller klockare vi hade, hur många folkskolelärare skulle ge en bas att utgå ifrån. Sedan har vi då nykterhetsrörelsen arbetarrörelsen och inte minst alla de hushåll som skaffade ett. Man kan titta på hur stora upplagor relevanta böcker såldes i. Dock förekom att man hellre skrev av dem än köpte en.

Jag gjorde ett stickprov i bouppteckningar i en Värmlandsförsamling och påståendet att psalmodikonet var det vanligaste instrumentet visade sig i det fallet stämma. Det var fler psalmodikon än fioler. Stickprovet visar egentligen bara att det just där just då var fler psalmodikon än fioler som upptogs i bouppteckningarna. Jag räknade inte hur många bouppteckningar som helt saknade instrument. Vi vet inte om fioler gömdes undan, med tanke på att man vid denna tid brände fioler eftersom de ansågs syndiga, men helt klart var det en succé. Obligatoriskt i skolor, flitigt använt i kyrkor, frikyrkor, nykterhets- folkbildnings och arbetarrörelsen. Så påståendet är inte orimligt men kan heller inte bekräftas. Medan det i Danmark närmast blev en flopp. Det spelades lokalt fortfarande under min barndom - dvs 1950-talet. Det levde kvar längre i vissa landskap. Bland annat i Västergötland och de nordligaste landskapen.

Spelet dog aldrig ut helt. Många som spelar idag har uppnått pensionärsåldern. Få unga tillkommer.

Idag spelas det i Sverige, Finland, Norge och bland skandinaviska ättlingar i USA, om än i blygsam omfattning. De flesta vet nog inte ens vad ett psalmodikon är. De må gälla en del andra instrument också, men psalmodikon är ett relativt okänt instrument. Helt klart var det däremot så under en period på 1800-talet att snart sagt alla kom i kontakt med det. 

Behovet av ett enkelt instrument

Bruuns fokus var alltså att få fram ett bra instrument för undervisning i skolorna. Ett instrument som inte krävde mycket av läraren. Han menade att med dess hjälp kan läraren vägleda elever som är mer musikaliskt skickade än läraren själv. 
Dillners fokus var ursprungligen att hitta ett hjälpmedel för utlärande av i första hand psalmer. I Sverige hade det utkommit en ny psalmbok vid denna tid och man ville ha ett sätt att snabbt sprida de nya melodierna. Få kunde läsa noter, men däremot användes i Norden och på kontinenten siffernotskrift som är lätt att lära. Men även han lade ned arbete på att få psalmodikonet använt i skolorna, vilket han lyckades bra med. Alla tre ville åstadkomma en förbättring av såväl den religiösa sången som undervisningen i skolorna, men denna gradskillnad i prioritering fanns alltså initialt mellan Bruun och Dillner  

Bruun var, som nämnts, till skillnad från Dillner och Roveruud, inte musikaliskt skolad. För dem lär det varit självklart att förse det med en greppbräda med någon form av band. 
Bruun avfärdade också senare de svenska och norska greppbrädena och det var kanske det som satte spiken i kistan för psalmodikonets framgång i Danmark. Förbättringen i form av tangentpsalmodikonet kom för sent 

Bruun: "Sammesteds fremhæves det endvidere om psalmodikon, at en begynder straks kan spille rent, og at endda den lærer, der selv ingen stemme har, eller "hvad der er værre, har intet Øre for Velklang, kan dog lære Andre, der have noget Anlæg ... at synge Choraleme rigtigt og reent".

- Ostenfeld: ”Akkurat de samme egenskaber fremhæver Roverud og Dillner få år senere ved psalmodikon. Sen är det givetvis så att det går att spela falskt på de flesta instrument. Till exempel genom att trycka ned en tangent för hårt på ett tangentpsalmodikon eller dra strängen åt sidan på ett vanligt psalmodikon, eller trycka ned den hårt på fel ställe.

Bruun ansåg det vara så lätt att spela att en omusikalisk snabbt lär sig spela så att han i sin tur kan lära ut koralerna. Dillner och Roverud ungefärligen sa samma sak. Dillner skrev 1830 – märk väl att han skrev det om ett instrument som är avsevärt mycket lättare att spela än Bruuns:  
Konsten att spela psalmodikon är naturligtvis lätt och snart lärd. Erfarenheten har mer än ofta bewist, att en i tonkonsten alldeles okunnig, men som älskar den, på mindre än en halvtimme lär att på psalmodikon spela hwilken psalm som helst. God ton, genom stråkens skickliga förande, beror af öra, urskillning och någon öfning. Dock – detta enkla instrument är ej gjort för wirtuoser. Må det snart på allwar få inträda i sin ädlare bestämmelse att tjena skolan och Församlingen  

När Dillner skriver att det är "mer än ofta bewist" så bekräftar det att han redan börjat sprida sitt psalmodikon och börjat lära ut spel på det, innan han gav ut koralboken 1830

När Bruun så småningom började resignera och inse att hans psalmodikon inte skulle bli någon större framgång skrev han ”  man kan indrette hhv. en guitar, en citer, en violin og en cello til at være ligeså lette at spille på som psalmodikon”.  


Sammanfattning av de tidiga åren

1. Bade arbetade med att skapa ett instrument som lämpade sig för oskolade att med hjälp av siffernotskrift lära sig melodier. Det fick mycket begränsad spridning och försvann snabbt. Vi känner inte till mycket om Bades instrument, utöver just att det var en kordofon och själva syftet   

2. Bruun myntade termen psalmodikon  för det av honom framtagna instrumentet.  17 juni 1822 vet vi säkert att Bruun ännu inte hade ett färdigt instrument att presentera. Sommaren 1823 vet vi att hans psalmodikon spelats en tid. 1823 utkom också en bok med siffernoter för psalmodikon. Så hösten 1822 eller kanske våren 1823 är tidpunkten för det danska psalmodikonets födelse

3. Instrumentet Bruun utgick från var enligt hans egna ord det monokord  som användes i musikteoriutbildning. Han kände givetvis till instrument som hummel,  men avfärdade greppbräda med band såsom varande en dålig idé. Han hade läst om Bades instrument och utifrån den bristfälliga informationen var det kanske en bra utgångspunkt att snegla på undervisningsmonokordet. Det gick inte att spela melodier på, utan man hade ett skjutbart stall som man kunde placera så att man ktex kunde stämma ett piano efter det om man stämmer lös sträng efter en stämgaffel.
Han nämner det som en blandning av gitarr, fiol och tangentinstrument

4. Termen monokord är inte entydig och den är inte tillrådlig att använda vid beskrivning av psalmodikon. Termen monokord används inte sällan för att tala om att ett instrument endast har en sträng. Åtskilliga psalmodikon har många strängar, även om de oftast är resonanssträngar. De har ibland två melodisträngar. Det är olyckligt att definiera ett instrument på ett sätt som gör att man därigenom utesluter instrument som rätteligen bör benämnas psalmodikon. Termen monokord används även för en grupp instrument som t ex psaltare, som har många strängar som dock var och en avger endast en tonhöjd. Med stråken väljer man den sträng vars ton man vill spela. Därav förleden mono. Psalmodikon kallas ofta för monokord, men det är alltså missledande. Det är ett enkelt stränginstrument som togs fram under 1820-talet. En kordofon som knäpps alternativt stryks, en bordscittra med släktingar som scheitholt. Att hänvisa till ensträngade instrument långt tillbaka i tiden kan man göra, men det gäller samtliga stränginstrument.

5.   Johannes Dillner  lade till en greppbräda av trä med stegformade band och ljudhål. Lars Roverud  gjorde samma tillägg men gav greppbrädan metallband och placerade den annorlunda. Därmed skapades det instrument vi idag känner igen som psalmodikon.

6. Den modell Dillner gjorde ritning till var liksom Bruuns och Roveruds första instrument försedda med en enda sträng. Det är oklart om han var först med att sedan lägga till resonanssträngar men han byggde även psalmodika med resonanssträngar.  Redan Bruun skrev om psalmodikon med två och fler melodisträngar . För nybörjaren rekommenderade han en sträng.

7. Så när föddes psalmodikonet. Bruun myntade termen och det skedde 1822-23. Bades instrument kallades inte psalmodikon, men hade samma syfte. Såväl Roverud som Dillner gjorde så stora ändringar på Bruuns instrument att det sett ur musikinstrumentklassificeringssynpunkt inte är samma instrument som detta. Rimligt är att säga att Bruuns skapade det 1822-23. Men ingen kan väl bestämt säga att det är fel att peka ut Roverud och Dillner som instrumentes skapare heller. Så frågan kan sägas ha alternativa svar, beroende på hur man definierar psalmodikon

Ostenfelds uppsats


Kirsten Ostenfeldt framlade sin uppsats redan 1978! Då kunde man fråga sig hur det kom sig att man med bestämdhet i såväl Norge som Sverige fortfarande hävdade saker som helt vederläggs i Uppsatsen. Jag kan se tre skäl.
1. I Sverige och Norge har man sökt fakta främst i våra egna länder, eftersom det var här det spelades. Hade Ostenfeldts uppsats presenterats i Uppsala eller Oslo hade den nog uppmärksammats och fått genomslag
2. Nästa skäl är nog tidpunkten. Det var vid brytpunkten då få fortfarande spelade i tradition, men nyintresset ännu inte vaknat. Rodney Sjöbergs bok kom 1987
3. De källor som berättade något annat var tillräckligt tunga för att inte ifrågasättas. Svensk Folkmusik av Jan Ling, norsk och svensk radio och TV, uppslagsverk mm. Sannolikt var det rundgång. Dvs de tunga källorna hämtade uppgifterna från varann.

Faktum är att det mesta av vad som nu får anses vara den korrekta historieskrivningen, tills något mot förmodan framkommer som kullkastar något, redan sagts i tidningar och på webben. Som fragment. På ett ställe har en pusselbit hamnat rätt men andra fel, och på ett annat ställe är det något annat som är rätt och något som är fel. Men Ostenfeldts uppsats har alltså funnits att tillgå ända sedan 1978

Skulle man skriva en avhandling om psalmodikonets historia så finns förstås oändligt mycket mer att tillägga. I första hand ang Dillners och Roveruds gärningar, hur spridningen gick till, användandet i skolor och föreningar.

Folkligt instrument?

När det talas om psalmodikon så handlar det nästan uteslutande om dess stora betydelse för musiken i religiösa sammanhang samt i skolorna, där det var obligatoriskt att lärarna skulle behärska psalmodikon. Ibland kanske dess betydelse i nykterhetsrörelsen och annan ideell verksamhet också nämns. 
 
Men det användes också till annat. Att man använde det att spela till dans med kanske inte var något man pratade så högt om, i en tid då otaliga spelmän övertalats att bränna djävulens instrument. Dvs fiolerna. Detta medförde att det fanns ett stort antal spelmän som saknade instrument. Då kan man förstå om det känns oemotståndligt att hålla fingrarna borta från psalmodikonet och dra sina låtar där, i den mån instrumentet tillåter. 

Det utgavs en del skillingtryck satta för psalmodikon under 1800-talets senare del, se Margareta Jersilds bok Skillingtryck. Och från 1910 och framåt hölls spelmanstävlingar runt om i landet, där ett och annat psalmodikon fanns med bland instrumenten. 

Det finns också nämnt i uppteckningar efter fiol och nyckelharpspelmän att en del av dem även spelade psalmodikon. En låt heter psalmodikonvalsen, vilket väl får ses som ett tecken på att den spelades på just psalmodikon, är känd efter nyckelharpspelmannen Ceylon och fiolspelmannen och brodern Henry Wallin. Vi kan med säkerhet säga att psalmodikon används även till annat än koraler. På 1800-talet såväl som 1900-talet.

Maria Samuelsson tog hem silvermedaljen vid spelmanstävlingen i Växjö 1913.

Ser du inte menyn så klicka HÄR

hem home